...att det gått så lång tid sen senast du hörde av dig till en viss person och ju längre tid det går desto omöjligare blir det att ta steget och få det gjort? Ungefär så känner jag med bloggen nu. Så ursäkta den långa frånvaron, men hade ni upplevt den kassa Internetuppkopling jag fått leva med under mina två veckor i Austin TX så hade ni förlåtit mig på studs. Jag överdriver inte när jag säger att vid ett tillfälle tog det upp till en kvart att öppna ett mail. Jag har aldrig varit så tacksam över att jag inte äger något vapen, vet inte hur många gånger jag simulerade ett skott i huvudet som direkt följd av eländet.
Det åsido, så var det här kanske den coolaste jävla resan jag någonsin varit med om. Och helt utmattande. Det kommer ta till sommaren att processa allt som hände, jag behöver inga fler upplevelser utöver det ordinära eller spännande inslag nu på ett halvår. Det räcker, jag är färdig. Fast samtidigt får det gärna vara festival i morgon också, jag är inte svårövertalad så... och nu när våren dessutom börjat göra sig påmind så är det ju inte utan att man känner festivalpeppen komma krypandes.
Såg så mycket band på SXSW, och så mycket BRA band. Ska försöka återkomma lite mer om det sen och rapportera mer ingående, men Starfucker, Camera Obscura, These Arms Are Snakes och Gravy Train!!! är några av de konsertminnen som omedelbart sticker ut bland de sextiotal jag lyckades knipa under de fyra hektiska dagarna som det höll på.
Och Austin. Vilken fin stad. Visserligen förändrades atmosfären rätt drastiskt då SXSW var över och visst förstår jag att det inte alltid är som en Hultsfredsfestival mitt i city med vägblockader kring flera kvarter för att människor ska kunna ströva fritt på gatorna till och från spelställena, men jag kan inte hjälpa att min bild av Austin alltid kommer vara just det. Det var den första musikmässa jag varit på som så genuint kändes som en festival men som ändå fungerade som en knytpunkt för bransch.
Vädret gjorde det ju inte direkt tristare heller - 30 grader och sol. Tjena. Min kropp var i chock, den har inte känt något liknande på år, trodde väl att den dött och kommit till himmelriket så van den är vid att småhuttra mest hela tiden i detta kalla land.
Nu är jag tillbaka i Hultsfred igen dock. I morgon blir det första dagen tillbaka på kontoret, känns faktiskt oväntat pepp. Sitter nu och försöker för-jobba lite, det vill säga bland annat lyssna igenom saker som jag borde men inte hunnit. Till exempel Lorentz & M Sakarias, fick ett sms från Håkan precis innan jag åkte att han precis hade fattat grejen med dem och att vi tydligen måste boka. Så jag ger det en chans till.
Så här långt har jag noterat att en av dem droppar Marty McFly i varje låt, vilket i min bok automatiskt leder till pluspoäng. Huvudkaraktären i världens bästa film genom tiderna ger ju så klart det. Men i övrigt har jag inte fattat än. Men visst är det lite så med dem - en älska/hata-grej? Vad har ni för hållning i frågan?
Jag håller mig cool så länge, ger det några till lyssningar och så ser vi vad det blir av den saken.
Hoppas allt är fint annars. Vi hörs mer frekvent nu framöver - I'm back, back from the future.
(PS. Bonusfråga: Vilken till festivalen inbokad artist har en låt vars namn är en replik från Tillbaka till framtiden? Rätt svar genererar evig respekt och vördnad från mig, och möjligtvis något annat kul.)
Prenumerera