Som ni nog har märkt så är det en person som var väldigt bloggaktiv förra året som fattas i år. Detta är ju naturligtvis Praktikant-Robban. Så vad hände med honom? Jo, han går numera inte under namnet Praktikant-Robban, utan Styrelse-Robban. Han sitter som några av er säkert redan sett med i styrelsen för föreningen Rockparty och jobbar med de föreningsaktiviteter som görs, förutom festivalen då. Han sitter inte längre kvar inne på kontoret utan har flyttat till en annan del av byggnaden. Ibland dyker han dock upp för att se så att vi gör det som vi ska. Han har hittat ett skåp precis vid mitt skrivbord där han brukar sätta sig. Han säger att han ser ut över hela kontoret därifrån.... Det känns nästan lite som att ha en övervakande papegoja på axeln.

   

Praktikant-Robbans nya praktikant Metapraktikant-Anna (blev det där rörigt???) har satt ihop värsta statistikdokumentet, så att vi kan kolla vart vi sålt våra biljetter hittills.

...och nu har vi sålt vår första biljett i Zagreb.

Riktigt kul. Och det verkar som att vi kommer slå alla tiders rekord vad gäller utländska besökare i år.

Kombinationen bra program och svag krona verkar locka hit engelsmän, balter, you name it.

Så plocka med parlören när du ska på festival i sommar.

Fan vad värdelöst det är med dom här veckorna som inte kickar igång med en måndag. Nu är det ju tisdag. Men det känns som måndag. Konstigt.

I morgon ska vi i alla fall ner till festivalområdet på kvällen och städa. Ska se till så att nån tar med en kamera, för det har hänt lite saker där nere redan.

Om inte bilder från området dyker upp här på torsdag får ni allihopa ett frislag på Praktikant-Robban.

I såna fall kommer han att stå vid mixerbordet på Hawaiiplanen klockan 15:00 sharp på festivalonsdagen, så kan ni ge honom varsin smäll. Fast ni får inte slå honom i ansiktet. Han är ju trots allt vår enda pretty boy.

När vi först plockade in Praktikant-Robban var det för att han A) att är grymt stabil, B) ser ut att spela i Mando Diao och C) gillar metal.

Men för cirka tre minuter sen outade han sin sanna musiksmak, då han hävdade att DEN HÄR LÅTEN är en av tidernas bästa.

Så mycket för metalskalle...

Under det senaste året har jag blivit förnedrad i biljard, förlorat i badminton och känt mig förminskad på gymmet. Och varje gång har Praktikant-Robban varit med.

Kort uttryckt: Praktikant-Robban spöar mig i all sport.

Men det är min tur nu - vinden har vänt.

På gårdagens kontorsbadminton vann jag för första gången över Robban.

Nästa gång ska jag slå Gyro-Tobbe. Och sen ska jag ge mig på Mr Miyagi himself - den oslagbara Student-Patrik.

Nu gick Praktikant-Robban fram till Spotifydatorn och satte på Uno (jepp - Uno Svenningsson).

...och plötsligt kanske ni förstår varför vi bara Åsa och Janne är betrodda då det kommer till bandbokning.

Edit: Nu bytte han Uno mot Daniel Lindström. Det här blir ju bara bättre och bättre.

Praktikant-Robban spiller ut en kopp kaffe över en trave semiviktiga papper (bland annat en avi till nåt rekommenderat brev till vår kära bokare Jan).

...och det hela inträffade bara cirka 45 sekunder efter det att Robban hade nån slags utläggning om att han planerar att ställa en hink vatten bredvid sitt skrivbord så att han kan slänga blöta papptussar i ansiktet på mig så fort jag lyssnar på lite väl bra musik.

Innan Robban fyller sin hink med vatten borde han kanske lära sig att hålla koll på den vätska han har på skrivbordet.

Något skadeglad kommer jag osökt att tänka på det underbara gamla ordspråket: Synden straffar sig själv...

Robbans kommentar till det hela kan sammanfattas med: Jävlar, fan, jävlar.

Praktiant-Robbans tjej (Affischerings-Regina) har ett kent-citat intatuerat.

Givetvis har jag funtat på vad jag skulle tatuera in om jag väl skulle tatuera mig. Och svaret är nog att jag skulle plocka valfritt citat från Libertines Can't Stand Me Now.

Frågan är ju vilket citat. Hela låten är ju som en jävla aforismbok.

I dag är Malin tillbaka på das office. Hon har varit uppe i Norrland i några veckor och jobbat på distans. Och det känns sjukt skönt att hon gör comeback på plats i dag.

Just nu sitter hon och Praktikant-Robban och smider hemliga planer i det hemliga kafferummet. Jag trodde att dom skulle snacka om Rookiescenen, men med tanke på att dom har lagt upp åtta kilo papper inne i kafferummet så är det nog annat dom snackar om.

I övrigt är det ganska tomt.

Bobby, som för övrigt är kontorets händigaste hjälte (det är han som ansvarar för att bygga upp hela festivalområdet), har kokat kaffe och bjudit på kakor. Och nu verkar han gå igenom offerter eller nåt annat viktigt.

I övrigt är det bara jag och ekonomitjejerna som är här.

Ekonomitjejerna verkar mest sitta och bokföra.

Själv har jag tagit på mig den sjukt viktiga uppgiften att lyssna igenom Mando Diaos nya skiva via Spotify.

Omdöme efter två låtar: Sjukt bra.

Gillar verkligen drivet i inledande Blue Lining, White Trenchcoat. Och Dance With Somebody är ju redan en superfavvo.

Kanske dags att öppna mailboxen snart.

Fast jag ska nog njuta av att inte göra ett smack i några minuter till.

Jag sitter i en annan del av Hultsfred - i den delen där man inte lyssnar på Metallica i kväll - och repeatlyssnar på Peter Bjorn & Johns kommande album.

Fick tillgång till den för säkert tre veckor sen via deras skivbolags lyssningsverktyg. Och förra veckan spenderade jag oproportionerligt mycket tid med att sjunga Hey, shut the fuck up boy för Praktikant-Robban.

Men nu börjar hela skivan falla på plats.

Smart, snygg, svängig, svävande och storartad. Många S på en och samma gång.