Nu börjar det verkligen närma sig, och det har också vädergudarna fattat.

Sol, vart än man ser!

Hawaii består just nu av två baracker, men nu är det bara en dryg vecka innan det börjarbyggas på riktigt.

Förmodligen världens finaste kontorsbarack

Rockparty gassar i solen... 

Stora Dans har fått sig en liten putsning.

Skaken, Hawaiiplan och Hulingen

Vi kör tredje dagen med hårdmangel. Sockerlagret är påfyllt och vi har brassat en skön middag på kontoret.

Vid fyrarycket såg det ut som att det skulle bli en skön, varm kväll, så vi bestämde oss för att grilla lite. När vi kom tillbaks från affären, lagom till att vi skulle börja grilla drog en mindre monsun in. Men det hindrade så klart inte oss!

Så... Hur är läget på kontoret så här ett par veckor innan det smäller?

Jo tack, det arbetas frenetiskt ska ni veta. Just denna vecka är vi ett gäng som sitter och formar årets programblad, så att ni ska ha både vettiga och kul saker att läsa i sommar. Sidor ska fyllas, texter ska skrivas och bilder ska behandlas. Det är riktigt skönt, det känns verkligen att det börjar närma sig när det är dags att plita ner festivalen i textform.

Över lag råder det full fokus på kontoret. Det är till och med så att jag kan dra på Gallows utan att någon protesterar.

Trodde jag. Precis som jag skrev den raden kommer Bozo in och gastar "vad fan är det här!?". Sekunden efter kommer chefen och drar på Sam Cooke.

Hur som, det förtar inte att det just nu är en fröjd att känna att det snart är dags. Likaså är det en fröjd att lyssna på Gallows "Grey Brittain", och jag har ju hörlurar, så det är bara att köra vidare.

Snabbfakta:

- Tog över åtta timmar.

- Cheesecaken blev av Åsa utsedd till dagens antiklimax.

- Fick avbrytas på grund av ett stort behov av snabb energi i form av socker efter ett par timmars sträcklyssning.

Åsa och Håkan campade i soffan hela kvällen...

medan Gosia fick administrera själva lyssningen...

Själv fick jag en pinnstol i mörkret... Sjukt emo...

Strax efter två la jag huvudet på kudden, då hade vi en klar lista. Nu är det upp till Åsa att do her magic.

I ett ovanligt ögonblick av total harmoni mellan mig och min dator fick jag över en del bilder från mobilen, tagna de senaste veckorna. Tänkte sätta lite bilder på vad som hänt senaste veckan.

Nere i parken fortsätter området att gå från klarhet till klarhet. Medan jag rensade takrännorna på Stora Dans passade jag på att fota det lilla trevliga huset som kommer vara min arbetsplats under festivalen.

Hultsfredsturnén landade i Kalmar för den näst sista spelningen på turnén. Trevligt folk och en skön spelning av Hassle och grabbarna på Söderport. 

Dagen efter var det turnéfinal i Hultsfred på ett välbesökt Metropol. Efteråt bar det av på efterfest där en krånglande kabel efter ett par timmar fick Gosia att hämta sin fantastiska Stereo 200 och förvandla efterfesten till ett skönt vinylhäng framåt morgontimmarna.


Ett nytt lass affischer har vi också hunnit med att få ut.

Och nu då?

Jo tack, Bozo satte just på Raubtier på kontorsstereon. Så arbetet flyter på, behagligt akompanjerat av landets just nu tveklöst skönaste norrlänningar 

Vilket grymt år. Inte bara föddes jag, och en hel generation smått missanpassade knodds med mig. Det kom ju en drös grym musik.

Damn vilken sweet mix man får fram om man söker year:1986 i Spotify (tack Bozo för tipset). Inte för att allt släpptes 86, Madness Our House från 82 och Misfits Where Eagles Dare från 79 har exempelvis letat sig in eftersom det blir en del samlingsplattor och så, men i alla fall.

Beastie Boys Licensed to Ill, Slayers Reign in Blood, Run DMCs Raising Hell och Europes The Final Countdown. Snacka om partymix bara där. Sen att Bon Jovi släppte Slippery when wet, top tre bland 1900-talets största guilty pleasuresplattor (i alla fall för mig) gör ju inte året direkt sämre. 

1986 var ju dessutom första året för festivalen med sköningar som Nils Lofgren och Erasure på line-upen.

Satt för en timme sedan och kunde se fram emot ett par timmar med pill, pill och ännu mera pill i hyfsat stiffa listor för att förhoppningsvis någon gång få det rätt. Laddade med kaffe och började komma överens med tanken på att sitta tills det blev klart nån gång ikväll. Så kom Data-Martina förbi och sa de underbar orden "eller så tar vi bara bort allt". Lite som Kapten Klännings "vet ni vad vi gör, vi lägger ner det här..." i Percy Tårar fast utan trotsigheten och överflödet av saliv. 

En helt uppriktig lösning. Bara utplåna. Och helt plötsligt känns eftermiddagen mycket ljusare.

En annan sak. White Lies är lite otippat min första ordentliga hang up i årets startfält. Det är inte riktigt den musik jag brukar lyssna på, men första raden i To lose my life. Jag kan inte få den ur skallen. Det är på sin höjd fyra, fem takter, men de sitter som ett mantra. Kör den flera gånger, om och om igen. Det har nästan blivit ett beroende. Jag tror det är för att jag tycker att det finns vissa drag av Ian Curtis i rösten just i början (fast ändå inte, men lite...). Har försökt lyssna på Joy Division för att på något sätt få introt ur huvudet, men hittills är det helt dödfött. 

Det kan inte va helt ovanligt. Inte så att alla fastnar för just White Lies, men att man hänger upp sig på lite oväntade saker. Vad har varit de mest oväntade akterna som fallit er i smaken hittils av det vi släppt?

Efter Håkans utspel här om dagen om frislag till alla på mig om jag inte presenterar bilder på området senast idag känns det kanske aningen tvunget att leverera.

Nere på området är de, om inte febril, så i alla fall en hel del aktivitet just nu. Det grävs, rivs och donas. 

En av de mest påtagliga förändringsprocesserna som pågår just nu är att Picknick-Kiosken inte kommer vara med oss i framtiden. En bit in i arbetet ser kiosken ut så här. 

Fast det är egentligen ingeting mot vad som händer 50 meter bakom Picknick. Åsa skrev för ett tag sen om scenlogiken här på bloggen, och berättade bland annat att vi ska vända Pampas och lägga en skön ölservering mellan Hawaii och Pampas med bra utsikt mot bägge scenerna. Just det området i mitten genomgår just nu en ganska stor förändring. Men vi lovar, det kommer bli hur fint som helst när det är klart. 

Om tretton veckor kan vi stå och blicka ut över Pampasplanen från den här platsen...



... och vänder vi oss har vi den här utsikten över Hawaii (ursäkta motljuset...)

Nere på området var vi ett gäng igår som krattade och rensade lite. Något som vi kommer göra tills att området är så fint det bara kan bli. Herr Webbredaktör for fram som ett yrväder med krattan.

Men nu är det ny dag, och vi är tillbaks på kontoret, och här händer det tydligen lite saker med... Håkan myspaceade just tre band som trillade in igårkväll.

EXCEL. 

Så stavas nyckeln till framgång. Vet inte riktigt var vi hade varit utan excel. Inte för att det är helt briljant, då hade vi inte suttit och jobbat med det i så många timmar som vi gör. Men utan det? Vad hade vi gjort då?

Nej, excel och copy + paste är mina bästa vänner dessa dagar.

En snabb uppskattning av min dator är att 70% av filerna som finns på den är excelböcker. Så ser den osexiga världen bakom bandbokningar och festivalområdet ut. Eller. Det är mer än så. För allt som har med festivalen att göra finns nog banne mig i en excelversion också. Varje band, varje såld biljett, varje funktionär, varje tältpinne. Allt finns där. I en egen cell.

Allt excelande gör att jag går in i ett visst mentalt tillstånd. Ett tillstånd som kräver SOAD - Violent Pornography på repeat för att jag inte helt ska balla ur. Eller så är det precis vad som hänt.

Vill någon mig något närmaste veckan. Skicka .xls, så ordnar det sig!