Satt för en timme sedan och kunde se fram emot ett par timmar med pill, pill och ännu mera pill i hyfsat stiffa listor för att förhoppningsvis någon gång få det rätt. Laddade med kaffe och började komma överens med tanken på att sitta tills det blev klart nån gång ikväll. Så kom Data-Martina förbi och sa de underbar orden "eller så tar vi bara bort allt". Lite som Kapten Klännings "vet ni vad vi gör, vi lägger ner det här..." i Percy Tårar fast utan trotsigheten och överflödet av saliv.
En helt uppriktig lösning. Bara utplåna. Och helt plötsligt känns eftermiddagen mycket ljusare.
En annan sak. White Lies är lite otippat min första ordentliga hang up i årets startfält. Det är inte riktigt den musik jag brukar lyssna på, men första raden i To lose my life. Jag kan inte få den ur skallen. Det är på sin höjd fyra, fem takter, men de sitter som ett mantra. Kör den flera gånger, om och om igen. Det har nästan blivit ett beroende. Jag tror det är för att jag tycker att det finns vissa drag av Ian Curtis i rösten just i början (fast ändå inte, men lite...). Har försökt lyssna på Joy Division för att på något sätt få introt ur huvudet, men hittills är det helt dödfött.
Det kan inte va helt ovanligt. Inte så att alla fastnar för just White Lies, men att man hänger upp sig på lite oväntade saker. Vad har varit de mest oväntade akterna som fallit er i smaken hittils av det vi släppt?
Prenumerera