90-talet och en utblommad Cilihili

by Åsa 17. februari 2009 09:47

Jag är ju ett barn av 90-talet. Jag växte upp med Nirvana och Hole. Okej då, jag växte även upp med Ace of Base och Bon Jovi. Men det var Nirvana och Hole som på allvar fick mig att själv börja spela musik. Jag tror varenda rep på fritidsgården första åren bestod av ett antal Nirvana-covers, en bunt Hole-covers (fan vad Violet var jobbig att skrika), någon Green Day kanske och sen en Back In Black med AC/DC som snubben från Studiefrämjandet lärt oss - men det hör ju inte riktigt hit.

Hole kan man ju inte riktigt lyssna på längre efter vad som hände på Hultsfred '99. Det känns inte riktigt likadant, även om jag inte kan utröna riktigt exakt vilken skuld bandet hade i det så var det något som för allt gick sönder mellan mig och Courtney Love där och då. Något som tidigare varit helt onåbart, helt okrossbart.

Courtney Love på 2000-talet kommer aldrig kunna bli vad Courtney Love var på 90-talet. Även om Live Through This för alltid kommer vara ett av världens viktigaste album i min bok.

Om ni undrar vad temat med det här blogginlägget är så är det: saker som var bättre förr. Föranlett av Håkans tidigare inlägg om Candysuck.

Det är så sjukt många saker som är så överlägset bättre i dag än då. Men när det kommer till vissa saker så kan man inte låta bli att längta tillbaka.

Candysuck är ett exempel. Sveriges eget riot grrl-band. Typ. Även solodebuten med Marit Bergman var magisk. Jag kommer ihåg ögonblicket då jag hörde den första gången. Jag sträcklyssnade medan jag studerade bookleten från pärm till pärm.

Jag är fortfarande ett initierat Marit-fan, men visst känns det inte likadant nu som det gjorde då.

Varje gång jag får frågan om min drömbokning till festivalen så står det still i huvudet. I det dagliga arbetet blir man snabbt inrutad i och anpassad till den verklighet som råder - alltså vilka band som inte bara fortfarande finns och är aktiva, utan vilka som finns tillgängliga i exakt vår turnéperiod, som precis släppt skiva, som nått en framgång i Sverige som kan motivera det gage det efterfrågar, etc.

Men ska jag vara helt ärlig så bygger nästan alla mina drömbokningar till festivalen på nostalgi och en vilja att vrida tillbaka klockan till en viss tid i historien. När jag var yngre handlade det ofta om att vilja vara född på femtiotalet istället så jag kunde se Jackson 5, eller lite senare att vara tonåring på 70-talet och få se Jimi Hendrix och Janis Joplin in action. Nu handlar det om att återuppleva 90-talet. Att dessutom uppleva det lite bättre än vad jag gjorde när det begav sig. För som jag kommer ihåg så var jag upptagen med att lyssna på Kula Shaker när Candysuck var som mest i hetluften. I dag skulle jag gett mig själv smack on the head för det beteendet. Men mycket handlar det väl om att musik får mycket av sin betydelse i efterhand, när man satt den i kontexten av tidsandan och kan se vilket roll i det historiska skeendet just det bandet spelat.

Så - om man kunde vrida tillbaka klockan och återställa forna hjältar till dåvarande form så skulle det för min del bli rätt mycket djupdykning i riot grrl-scenen samt i den svenska indiescenen.

1. Bikini Kill anno '94

2. Le Tigre anno '98

3. Souls anno '96

4.  Honey is Cool anno '99

5. Sleater-Kinney anno '97

Hur skulle era drömbokningar se ut? 

Som tur var gör ju en hel del av dessa hjältar fortfarande riktigt grymma grejer. 

Cecilia Nordlund som frontade Souls blommar ut som en solodebuterande Cilihili och får 8/10 i senaste Sonic.

Karin Dreijer Andersson gör året skiva som Fever Ray

Carrie Brownstein från Sleater-Kinney skriver om musik på NPR, på ett rätt underhållande sätt också.

Och i dag har vi Beth Ditto och hennes The Gossip att fylla tomrummet efter Le Tigre med. Saker går ju trots allt framåt.

Just nu värderat 4.0 av 1 människor

  • Currently 4/5 Stars.
  • 1
  • 2
  • 3
  • 4
  • 5

Tags:

Kommentarer

Kommentarer är stängt

Powered by BlogEngine.NET 1.4.5.0
Theme by Mads Kristensen

Vi som skriver

RecentComments

Comment RSS