Häromdagen fick jag ett mjukt paket innehållandes två fina t-shirts från ett par vänner i Washington DC. Den ena tischan var Ponytail, ja precis ett av de banden som omskrevs i senaste Sonic som en del av den s.k. Todd P-scenen. Man skulle kunna säga att jag såg dem två gånger på South By Southwest i Austin, eller så skulle man kunna säga att jag såg publiken som såg dem. Förutom de listade venues som är en del av festivalpaketet så pågår spelningar över hela stan under denna helg, det kan vara en bakgård någonstans, ett hål in i väggen, ett vardagsrum, osv. Och då ingår inte alltid konceptet med podier eller liknande, så chansen att faktiskt se vad som pågår längst fram är ofta slim to none, känslan är dock lika fantastisk. Särskilt som man vet att det bandet spelar fem gånger till på andra ställen innan helgen är över. Känslan av möjligheter och andra chanser är överhängande.
Anyways. Ponytail gillar jag. Mycket. De är sjukt coola och jag känner glädje och pepp vid själva åtanken av dem. Men kanske lite mer i teorin än i praktiken. Och kanske lite mer i ett behagligt ölrus omgärdad av en extatisk publik än i mina lurar en torsdag morgon på jobbet. Men det var den andra tischan i paketet som verkligen, verkligen fick mig att haja till.
Screaming Females heter de. Hade aldrig hört innan, så jag fick lov att googa och myspacea. Och OMFG - det var instant love från första ton. Det här kan verkligen vara mitt nya favortiband. Bortse från att gitarristen och vokalisten är helt sinnessjuk på gitarr, sång och skrik - kombinationen av oljud, sväng, mangel, retrorock och en omistkänlig popkänsla sammanfattar i princip allt jag tycker om med musik. Jag får så många förnimmelser av att det påminner om något, något som jag älskat högt och rent, men sen så tappar jag det för de låter ju ändå som sig själva mest av allt. Här är en video till låten "Bells", sjukt bra låt. Dagens låt rentutav.
[youtube:lm9M5N35G8k]
Annars sitter jag väl mest och peppar inför turnéstoppet i kväll - L'Orient i Linköping står på tur och med oss har vi förutom undertecknad i en spektakulär dj-kombo med Håkan Durmér en enligt uppgift alldeles frisk Erik Hassle. Mannen med rösten. Och håret. Jag och Håkan lovar i vanlig ordning att vara sell-outs och spela vadhelst som önskas. Så länge det är bra.
Kan inte riktigt bestämma mig för om jag har mycket eller lite att göra. Saker börjar falla på plats. Programmet är i princip fullbokat, exklusive en hel drös Rookieakter som ska sättas den 17 maj. Norges nationaldag. När jag var liten tott så bodde jag ett tag i Norge, Kongsberg (ja just det, Morten Harket från A-has hemstad). Då gick jag runt och vevade med en norsk flagga i ett 17 maj-tåg runt hela stan kommer jag ihåg. Var sjukt varmt och ganska överväldigande minns jag. Så mycket folk, så mycket sol i ögonen, så mycket förvirring kring vad man höll på med iom att man var typ sex år och man inte direkt valt själv att delta.
På tal om Norge - Sverige. Om Norge har 17 maj så har väl vi Roxette. Läste i dag att de ska återförenas live och spela på ett antal ställen som inte är i Sverige. Jag vill bara föregå alla spekulationer och redan här och nu meddela att nej, de är inte aktuella för festivalen i år. Vi tänkte istället boka 27 Rookieakter, någon Teater och ett par Stora Dans. Sen är vi klara.
Och det som återstår då är att återgå till vad som händer med de artister vi redan släppt till festivalen. T.e.x. Gossip vars nya singel Heavy Cross nu är lyssningsbar på deras myspace. Bådar mycket gott tycker jag och jag måste nästan lägga band på min pepp nu för att inte längta ihjäl mig tills skivan äntligen släpps i juni.
Nä nu har jag tjatat tillräckligt länge här. Ni som befinner er i närheten av Linköping i kväll hoppas jag att jag ser i kväll - ni andra får ha en trevlig torsdag och peppa på avstånd.
Prenumerera