Allas vår Cecilia Nordlund, hur trist vore inte livet utan henne. Den här påskhälsningen låg och väntade i min inkorg i morse:

Hehehe. Evil evil. I like!

Otherwise then (ett utryck som helt enkelt blev tvunget att myntas i USA, halva konversationsinnehåll försvann ju om man inte kunde säga "annars då" titt som tätt). Vi har möblerat om på kontoret. Jag har förflyttats ca fyra meter framåt mot mitten av platån, ersätter mig gör ett tomrum. Bokstavligen talat. Det finns visst en tanke om ett chillområde med lite soffor och så, men om dessa tankar någon gång kommer bli verklighet bedömer jag som högst osäkert. Mig gör det inget, jag gillar onaturliga tomrum och hål. Det är lite skönt, man får en känsla av att någon sagt "bort med skiten" och sen verkställt just det. Skåpet och hyllorna blir nästa för mig, här ska rensas. Det ska knappt synas att jag jobbar här längre.

Rätt svar på föregående blogginläggs bonusfråga är... "Roads? Where we're going we don't need roads" av Marnie Stern. Repliken yttras av Dr. Emmett Brown i slutet av ettan/början av tvåan när de precis avklarat första filmens äventyr och han kommer tillbaka med en flygande variant av the Delorian och tar med sig Marty och Jennifer till året 2015 för att fixa något som gått väldigt snett.

Andra favoritcitat från Tillbaka till framtiden lyder:

"1,21 gigawatt!!???!!"

"Great Scott!"

"That's Heavy"

"We're going back, back to the future"

Klassisk rulle, helt enkelt klassisk.

Annars så tänker jag mycket på att låten "Silver Cruiser" med Röyksopp låter väldigt Radioheadsk. Eller hur?

Och på att Roskilde har det bästa programmet jag sett på år och dagar vilket ger mig halvångest över att inte kunna åka dit. Och att de kostar typ 3600 kr i svenska pengar. Jisses, det är en spännande festivalsommar på gång. Historisk.

Säga vad man vill, men Karin Dreijer är inte ett fan av uppenbart. I dag fick jag reda på att Cecilia Nordlund (ni vet - f.d. Souls och Monkeystrikes...) tydligen är med på nya Fever Ray-plattan. De gör en duett. Jag tror att det är på "Concrete Walls". Men jag är inte säker. När jag hörde om det så tänkte jag att jag skulle vässa öronen och lyssna noggrannare nästa gång, jag tänkte i min enfald att det borde vara ganska enkelt att utröna Cecilia när man väl vet att hon ska finnas där någonstans. Men nej. Inget klokare blir jag. Kan vara mina lousy resehögtalares fel, eller så har det något att göra med att 90 % av sånginsatserna på skivan är pitchade till oigenkännlighet (heter det så? Jag är så lördagstrött...).

Det spelar väl egentligen inte så där värst med roll. Skivan är genomgrym i vilket fall som helst. Men det är kul kuriosa.

Cecilia släpper förresten snart solodebut under namnet Cilihili. Jag tror det är 18 februari. Den är så sjukt bra. Och helt bångstyrig. Cecilia ocensurerad - precis så som Sverige har längtat efter att få höra henne. Eller så är det bara jag och några till som gjort det - men då är det för att resten av världen inte vet vad de saknat.